vagentillfsk.blogg.se

Detta inlägg ska handla om utmanande barn och konflikthantering. Två utmaningar som ständigt är återkommande i förskolans vardag, två saker som aldrig går att undvika och saker som många säkert upplever som svåra situationer att veta hur man ska handla i då det inte finns något konsekvent rätt eller fel.

 

När jag läst om detta med konflikter och relationer under kursen så är det tankar från främst två dilemman som jag har erfarenheter om från förskolan som har väckts. Den första är att det väldigt lätt kan bli en missvisande vinkling av en konflikt när en pedagog/vuxen kommer till agerande. Anders Lindqvist definierade under en föreläsning ordet konflikt med "en situation där två eller flera krafter försöker påverka något i olika riktningar. Dessa olika krafter orsakar spänningar och ibland även fientligt beteende eller stridigheter."  Vanligt förekommande i förskolans vardag är att pedagogen blir uppmärksam på en konflikt först när den kommit så långt att något utav barnen gråter eller höjer rösten. Som pedagog/ vuxen är det då lätt att döma den andra parten som skyldig och orsak till konflikten och den gråtande/skrikande till utsatt, fast att det i själva verket kan ha hunnit hända väldigt mycket innan och kanske är det till och med den "utsatta" parten som startat konflikten.

 

Av de erfarenheter jag har så kanske man som pedagog många gånger är för snabb att ta ställning utan att veta, tror att man behöver påminna sig om att ta sig tid att lyssna till båda parter innan man dömer vem som gjort fel. Juul, Jensen (2003) skriver att den norska pedagogikforskaren Berit Bae kallar just detta för "de vuxnas definitionsmakt". Att det pedagogen eller den vuxne gör när den griper in är att den definierar om konflikten är väsentlig eller oväsentlig, på allvar eller skoj, rätt eller fel å båda parters vägnar. 

Detta är ett tillfälle som har stor betydelse för barns sociala samspel och relationer huruvida de känner att de får möjligheten att uttala sina åsikter och upplevelser samt att de känner att de blir lyssnad på. Om de blir dömd utav en pedagog som skyldig utan att få en möjlighet till att förklara rivs en bit av förtroendet i relationen och samspelet mellan barn och vuxen.  Vidare skriver Juul och Jensen om att det inte är de vuxnas faktiska makt att betämma vad som är rätt eller fel i konflikten som gör att barnen inte känner sig tagna på allvar utan den processuella makten som definierar barnets önskan att få chansen att klargöra för sin uppfattning.

Vilka är vi att ha denna makt och är detta något vi själva skulle acceptera att vuxna dömer varandra utan bakgrund och chans till hävda sina åsikter?  För att bidra till att utveckla barns sociala samspel och relationer tror jag att stor vikt ligger i att jag som pedagog tar mig tid till att sätta mig in i vilken sorts konflikt och bakgrunden till den.

 

Det andra dilemmat som väckt tankar hos mig under föreläsningar och då jag läst litteraturen är detta med att "alla får vara med". Det var något jag själv hade med mig när jag började att arbeta på förskola, något som då var som en självklarhet. Minns därför hur jag reagerade när för första gången hörde en pedagog svara ett barn som kom och sa att hon inte fick vara med, att "då får du leta en annan kompis att leka med". Var så inställd att hon skulle säga åt de andra barnen flickan skulle få vara med så det blev en mindre chock då hon istället förklarade för flickan att de hade lekt en sådan lång stund så att om de inte ville släppa in henne så var det så. Efter den situationen fick jag ett annat sätt att se på detta med att "alla måste få vara med". Än en gång kommer frågan, vilka är vi att bestämma det? Vi vill ju inte bli tvingad att umgås med människor vi inte vill, ska då inte barnen ha samma rätt att styra över de?

Juul, Jensen menar att inflytande och att fördela makt handlar om demokratiska värden i barns relationer. 

Löfdahl (2007) skriver om att leken är den arena där barn själva skapar roller, samspelar med varandra samt lär utav varandra men att leken vid sidan utav de positiva aspekterna innehåller inslag av makt, positionering och ledsamheter. Min tanke är att det är mer värdefullt att pedagogen stöttar barnen i leken för att främja delar som demokrati, värdgrunder, roller samt maktinnehav än att tvinga ihop barn i en lek som kanske istället abrupt slutar och inget av detta främjas. 

 

Dessa två dilemman fick i alla fall för mig en helt ny innebörd och gav en teoretisk medvetenhet i denna kurs och en tankeställare över individers rättigheter i konflikt och leksammanhang. Man kan komma ihåg i bakhuvudet att förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande och i detta fall är detta dilemman som är början till kommande relationer och sociala samspel.