vagentillfsk.blogg.se

Specialpedagogik är ett ord som ofta florerar i olika sammanhang som har med skola att göra. Ett ord som de allra flesta har varit i kontakt med på ett eller annat sätt oavsett om det varit under sin egna skolgång, som förälder eller i något uppdrag runt omkring skolans verksamhet. Ett ord som för många troligen bara är ett ord och begrepp som hör skolan till och som många sällan reflekterar kring. Som ett fenomen som finns i skolan lika självklart som matteböcker. Skillnaden är dock att alla vet att det finns många olika matteböcker men med samma typ av innehåll, när det gäller specialpedagogiken har många uppfattningen att specialpedagogik genomförs på samma sätt oavsett skola, lärare eller elev. 

 

Om jag ser tillbaka på mina erfarenheter av specialpedagogik så är det ingenting jag kan minnas från min tid på förskolan. Det första minnet jag kan komma i håg är något som jag inte förrän nu efteråt kan förstå klassades som specialpedagogik. Minnet är från årskurs två då "tanten" som jag nu senare förstått var speciallärare kom in och smög runt bland oss i klassrummet. Allt eftersom terminen gick fick enstaka elever gå ut iden lilla skrubben vägg i vägg med klassrummet som var hennes rum. Varför de fick göra det eller vad de gjorde där var aldrig något som pratades om utan det hölls nästan hemligt. Att vi funderade vad de gjorde där minns jag men inte att vi fick något svar. Något jag nu känner varför? Varför hölls det som något hemligt? Varför var det något som ingen pratade om? 

 

Nilholm (2005) skriver om de grundläggande perspektiven på specialpedagogik. Att det historiskt sett varit två grundläggande perspektiv medan forskare som på senare tid intresserat sig för specialpedagogiska frågor har menat på att dessa behöver kopletteras med ett tredje perspektiv. Ett perspektiv som inte likt de andra två har sin utgångspunkt i vem eller vad som är ansvarig för skolproblem utan i stället i dilemmat mellan dessa två.

 

Kompensatoriska perspektivet är ett mer traditionellt och individualistiskt perspektiv med rötterna i psykologi och medicin. Där ses mer individen som problemet och inte omgivningen och det sociala samspelet. Fokuset från de kompensatoriska perspektivet är att hitta medicinska och psykologiska diagnoser för att utifrån dom hitta lösningar till pedagogen. Resurser sätts då in för att arbeta med elevens svaga sida i en särskild, tillrättalagd utbildning med ett normalt fungerande som mål.  När fokuset är på individen utan att se omgivningen , den sociala interaktion och den pedagogiska verksamheten handlar det om att individen ska anpassa sig till den pedagogiska verksamheten. Här bestäms det alltså att eleven inte fungerar såsom verksamheten säger är normalt och ska då anpassas in i den. Andra kännetecken är målet att hitta rätt undervisningsmetoder för diagnostiserade grupper, förespråkande av segregerande undervisningsmetoder samt stark betoning av specialpedagogisk proffesionalitet och expertkunskap om det som är avvikande.

Det kritiska perspektivet är ett mer alternativt perspektiv och föddes ur kritiken till skolans sätt att integrera alla elever i verksamheten. Här betonas de sociala faktorernas betydelse för skolproblem istälet för att lägga de hos individen. Specialpedagogiken kritiserades för att både ge stöd men också för att man segregerade dem ur gruppen. Man ville istället lyfta fokuset på att förebygga och motverka de utlösande faktorerna till att eleverna behövde stöd i  både miljön och den pedagogiska verksamheten. En ny vision skapades om att alla ska känna tillhörighet i klassrummet och i gruppen och där får stöd utifrån sin förmåga.

Dilemmaperspektivet ser skolan som en mötesplats där olika dilemman kommer fram, blir synliga och sällan går lätt att lösa. Det handlar om att hantera motsättningen i den vardagliga verksamheten. Ett dilemma som är centralt i dilemmaperspektivet är hur man kan ge alla elever samma förutsättning till samma kunskap och lärande samtidigt som man ska anpassa undervisningen till elevens förutsättning och förmåga. Problematiken är inte hos individen i dilemma perspektivet utan man ser gärna till empiriska forskningen om vad verksamheten gör för brister i sitt bemötande. Dilemman kan enklast ses som valsituationer där det inte finns något entydigt svar på hur man bäst agerar,där det inte finns någon ”rätt riktning” utan handlar om en dialog.

Utifrån detta kan jag fundera kring varför det agerades som det gjorde gällande den specialpedagogik jag minns ifrån skolan. Utifrån det Nilholm förklarar om de olika perspektiven så är detta exempel på det kompensatoriska perspektivet. Det var inte verksamheten som anpassades för att ge alla de rätta möjligheterna för lärande utan det var elevernas som ansågs bära på problemen. De elever som utifrån verksamheten ansågs avvika fick gå utanför klassrummet där det fick speciell undervisning för att anpassas in i den "normala" verksamheten. Att det var just detta perspektiv som la grunden i detta exempel var troligen de aktuella pedagogernas kunskap och sätt att se på specialpedagogik. Eller hade de kommit fram till att detta var det som fungerade bäst för detta fall? 

Om man ser till förskolan så pratas det om en "förskola för alla", en institution där barn blandas oavsett kön, religion, tillhörighet mm. Ska man på bästa sätt sträva efter detta så borde det kritiska perspektivet passa att arbeta utifrån. Där man lägger grunden i att anpassa verksamheten och se till de sociala faktorerna samt miljön för att förebygga och motverka de problem som kan uppstå. Men att kunna se till ett dilemmaperspektiv är viktigt på en mötesplats för individer med olika behov. För att som pedagog kunna bemöta olika problematik tror jag det är viktigt att kunna se och reflektera kring de olika perspektiven för att ta ställning till vilken som bäst lämpar sig för varje enskilt fall.